Nu och då, och sen och så vidare

Det fanns en tid, då tårarna var accepterade. Då saknaden var mänsklig, då "livet gick vidare" snarare än att levas. Och det var helt okej.
Den tiden kan inte saknas, kan inte längtas efter, kan inte kännas längre nu.
Eller kan den det?
Kan det där som hände då, där, vara nu, här?
Kan det onda fortfarande göra ont nu, kan det salta fortfarande smaka, och framförallt, kan det delas?
Kan mitt egna bli ditt delade. Kan det minnas och aldrig glömmas bort, eller kan det verkligen suddas bort och aldrig komma tillbaka.
Nuet är här av en anledningen, dået, där, av samma. Glömskan.
Hur ska det bli, när nu är då och då är någonting som inte kan relateras till.
Kommer nu då vara annorlunda, för att glömskan tagit då?